Kebnekaise juni 2009

Resan började från Bollnäs C där jag och min far hoppade på nattåget mot Kiruna. Resan beräknades ta över 13 timmar och dessutom bidrog ett driftfel med en timmes försening så det var tur att vi hade bokat liggvagn.  Efter åtminstone några timmars sömn och fler timmars väntande kom vi fram till Kiruna där vi skulle ta Bussen till Nikkaluokta. Som tur var bestämde sig busschauffören för att vänta på tåget som var försenat så det var bara byta tåget mot buss direkt. Bussresan från Kiruna till Nikkaluokta tog 50 minuter och det var nästan bara vi på bussen.

Precis utanför Kiruna tågstation kunde vi ta bussen direkt till Nikkaluokta.

Väl framme i Nikkaluokta steg vi av, knöt kängorna bättre, och började genast traska mot fjällstationen. Vi konstaterade att vädret inte kunde bli bättre och redan efter cirka 30 minuter pausade vi för att dricka. Det kalla Jokkvattnet som går att få tag på överallt på fjället smakade otroligt bra och det var en härlig känsla av att stå där och dricka direkt ur jokken och samtidigt se ut över den otroliga utsikten.

Totalt 70 minuter efter att vi började vandringen från Nikkaluokta kom vi fram till Sarris lappkåta där vi köpte varsin renburgare. Även om vi endast hade vandrat i drygt en timme kändes det bra mycket i benen och ryggen. Mycket på grund av den cirka 20kg tunga packningen på ryggen samt solen som verkligen stekte oss på vägen. Från kaffekåtan åkte vi sedan båt 6 km till andra sidan sjön för 160 kronor enkel resa. Efter båtturen kvar stod 8.2 km vandring till fjällstationen och denna sträcka tog 2 timmar och 20 minuter inklusive rejält med raster. Vi passerade fjällstationen för att gå ytterligare 500 meter där vi hittade en kanontältplats där vi kunde spendera till kommande dagarna.

Syns dåligt på bilden men vi tältade på en liten platå.

När vi vaknade dagen efter var det fortfarande strålande väder och vi frångick vår ursprungliga plan som var att gå upp på natten för att se midnattssolen från Kebnekaise. Vi ville helt enkelt inte riskera att vädret blev sämre eftersom dagar som denna är kommer sällan på Kebnekaise. Vi hade bara lyckas sova någon timme på natten men trots detta kände vi oss riktigt pigga och efter frukosten 08:20 började vi gå mot kitteldalen.

Under de första 40 minuterna från fjällstationen på västra leden hade vi en riktig stig att gå på och det kändes som en bra mjukstart. Då vi kom fram till Kitteldalen började terrängen bli något bökigare även om det egentligen inte var något problem. I den stunden kommer jag ihåg att jag trodde att det inte skulle bli brantare än så där. Det visade sig att jag hade fel.

Efter drygt 2-3 timmars klättring hade vi kommit upp ur Kitteldalen och upp längs snösidan så att vi kunde se den 1711 meter höga toppen på Vierramvare. Vierramvare är ett berg som ligger i vägen då man ska bestiga sydtoppen från den västra leden och ligger på ungefär på halva vägen från fjällstationen. Efter att ha kommit upp på Vierramvare var jag rejält trött och för första gången kunde vi se Kebnekaises sydtopp.

Här såg vi sydtoppen för första gången. Precis framför oss ligger kaffedalen och syns inte i bild.

Det kändes tungt att se att vi behöver gå ner för Vierramvare bara för att börja på 1400 höjdmeter igen. Det kändes också tungt att inse att efter 3 timmars klättring har vi kommit 25% av den totala sträckan om man räknar hemvägen. Väl nere i Kaffedalen som ligger precis mellan Vierramvare och Kebnekaise tog vi av oss kängorna och satte oss för att fixa lite lunch. Den sista etappen skulle bli riktigt tuff så det var lika bra att ladda med lite kolhydrater.

Efter maten började vi klättra och efter drygt 40 minuter hade vi endast snö att gå på. Solen låg på att sken så att lite då och då gick vi igenom skaren så att vi hade snö upp till låren. Varje gång detta hände var det som om energin sögs ut ur kroppen och det var riktigt tufft ett tag. Efter lite mer än 5.5 timmar hade vi kommit upp till toppstugorna och konstigt nog kände jag mig piggare nu än för en timme sedan. Det måste vara toppvittringen som gav mig extra energi. Vi började nästan omedelbart på den sista biten upp till toppen som i princip var helt plant jämfört med tidigare terräng.

Den sista biten var inte alls brant.

När vi kom lite närmare såg vi att den absolut högsta punken var som en liten snövåg. När jag började klättra upp på den såg jag att jag på båda sidorna hade en nästan vertikal lutning rakt ner i ingenting. Säsongen hade precis börjat två dagar tidigare och toppen hade inte plattas ut något. Det var som att sitta på en häst och ha flera hundra meter rakt ner på 3 av 4 sidor. Mina ben började skaka och jag kröp sakta tillbaka till ett ställe när jag kunde åka stjärten ner till den 10 meter längre mer säkra platån.

Kikar ut över Sverige.
(Jag fick fick flera kilo snö innan för byxorna)

Det var här jag insåg att jag vi hade lyckats och det var otroligt skönt! Helt fantastiskt väder och panoramautsikten var helt makalös . Den 22 juni 2009 nådde jag och farsan till slut Sveriges högsta berg efter 6.5 timmars klättring.

Seger!

Nu återstod bara att gå ner. Vi stannade återigen i kaffedalen för lite mat och efteråt skulle vi upp på Vierramvare igen. Tillbakaklättringen upp på Vierramvare var förmodligen det jobbigast jag varit med om. Efter var tionde steg började mina ben skaka okontrollerat och den mjuka snön hade nu frusit till is. Det fanns nästan inget fäste alls och eftersom hela bergssidan var snö/is var risken att ramla stor.  Lutningen var 30-45 grader och tappar man fästet åker man ändå vägen ner över snö och stora stenar som stack upp. Vi kom tillslut upp och därefter gick det relativt bra och mina benmuskler återhämtade sig. Efter 11 timmar och 20 minuter var vi tillbaka till tältet och vid det laget var jag rejält trött och slö. Efter lite bullens pilsnerkorv gick vi till fjällstationen för att basta. Det var vi värda!

Inlägget postades söndag 12 juli 2009 klockan 12:43 och finns under Kebnekaise. Du kan följa kommentarer till detta inlägg via RSS 2.0 flödet. Du kan lämna en kommentar, eller trackbacka från din egen hemsida.